...

 

Det var dags, jag fick ett sms av henne. Hon skrev så fint, skrev Grattis på namnsdagen. Mina ögon tårades och jag fick lämna mitt skrivbord och gå iväg för att gråta.

 

Jag minns dagen som den var igår, all väntan och nu var vi där. Vid dagen D, vi skulle få veta resultatet.

 

Hela dagen gick jag som på nålar, E var in och pratade med mig. Vi pratade om henne, om hennes kämpaglöd och E sa att "är det någon som klarar detta är det hon.Det finns ingenting annat gumman". Hon kramade mig och våra ögon tårades.

 

När jag sedan fick samtalet om resultatet, föll en sten från mitt hjärta. Visst det skulle bli en tuff behandling för en av de två klipporna i mitt liv. Men vad hade alternativet varit? Och det blev en tuff behandling, men att se all den styrka hon besitter... Det är fantastiskt.

 

Nu är snart vi där igen men för den andra klippan i mitt liv. Det känns så sjukt, så overkligt. Händer verkligen detta inom loppet av ett år?

 

Det kommer vara 364 dagar efter hennes besked som vi kommer få hans besked. Det är en vidrig väntan. Vidrig.
Självklart är det inte mig det är synd om, absolut inte. Men det gör ont i mitt hjärta att de människor som jag älskar mest, som genom mitt liv alltid funnit där för mig genom vått och torrt... måste gå igenom detta.

 

Men vi måste vara positiva, vi ber och vi håller varandra hårt. Tillsammans klarar vi detta.

 

Jag kommer finnas här för dig när helst du behöver mig. Det hoppas jag att du vet ♥


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0