Home sweet home...
Igår fick jag äntligen åka hem från avd 14. Efter 12 långa dagar.
Så idag har jag spenderat dagen för mig själv här hemma. Det har inte varit någon lek precis. Att ta sig ur sängen, hoppa in på toaletten med rullatorn, göra frukost, klä på sig osv osv.
Det är svårt att förklara hur jobbigt allting är och hur hjälplös och liten jag känner mig.
Hoppas det blir bättre med tiden, lättare att klara sig hemma, mindre ont osv.
Jag har blivit sjukskriven i minst 3 månader, ska på återbesök om 5 veckor. Och hoppas hoppas HOPPAS att jag får ta bort ställningen innan Maj så jag kan åka till Riva, som jag verkligen såg fram emot!
T har nu skjutsat barnen till mamma & LEE, de skall åka till Solberg och kommer hem på Söndag. Åhhh jag ville ju också åka till Solberg. Jag som längtat så, att bara njuta av livet en solig vinterdag i Solberg. Det finns nog inte mycket som slår det!
Men vad ska man göra? Jag försöker att inte gräva ner mig i deppigheten, men det är så grymt svårt. Det känns som en sten tynger ner hela mig och det känns som jag aldrig kommer ur denna situation.
Men det värsta är att vara så beroende av någon annan, att man inte man klara allting själv.
Men men... nu är jag iallafall hemma i mitt älskade hus... och viktigaste av allting. Jag LEVER.
Så idag har jag spenderat dagen för mig själv här hemma. Det har inte varit någon lek precis. Att ta sig ur sängen, hoppa in på toaletten med rullatorn, göra frukost, klä på sig osv osv.
Det är svårt att förklara hur jobbigt allting är och hur hjälplös och liten jag känner mig.
Hoppas det blir bättre med tiden, lättare att klara sig hemma, mindre ont osv.
Jag har blivit sjukskriven i minst 3 månader, ska på återbesök om 5 veckor. Och hoppas hoppas HOPPAS att jag får ta bort ställningen innan Maj så jag kan åka till Riva, som jag verkligen såg fram emot!
T har nu skjutsat barnen till mamma & LEE, de skall åka till Solberg och kommer hem på Söndag. Åhhh jag ville ju också åka till Solberg. Jag som längtat så, att bara njuta av livet en solig vinterdag i Solberg. Det finns nog inte mycket som slår det!
Men vad ska man göra? Jag försöker att inte gräva ner mig i deppigheten, men det är så grymt svårt. Det känns som en sten tynger ner hela mig och det känns som jag aldrig kommer ur denna situation.
Men det värsta är att vara så beroende av någon annan, att man inte man klara allting själv.
Men men... nu är jag iallafall hemma i mitt älskade hus... och viktigaste av allting. Jag LEVER.
Kommentarer
Trackback
