Lilla hjärtat...


Den finaste av vänner ♥

Det finns en person som jag nu känt i 8 år. Och hon är den finaste av alla.
Hon ställer alltid upp, finns alltid där och lyssnar. Får mig ALLTID på bättre humör, vad som än hänt så får hon mig alltid att skratta.

Hon är helt enkelt en underbar vän och jag vill bara att hon ska veta det ♥

Nu när jag är hemma så ringer hon varje dag, hon kom hem till mig en kväll med två stora lådor med muffins som hon bakat till mig.
Hon höll min hand efter olyckan, även fast hon är livrädd för nålar så satt hon där brevid mig och höll min hand.

Carin, du är underbar och du är världens bästa. Vad skulle jag ta mig till utan dig? ♥




Mamma och människa på avstånd.

Vilken natt...Alex har hållt oss vaken mest hela natten, tror han blev tyst vid 04 någon gång... Stackars T som fick springa upp och ner för trappen hela natten... Men vad ska man göra? Jag kan INTE hjälpa till hur mycket jag än vill, jag kommer INTE upp för trappan och kan hjälpa min son. Det är svårt att förklara hur det känns? Det är som att jag är mamma till mina barn på avstånd, jag kan bara titta på men ingenting göra. Och det är frusterande, ledsamt. Jag känner mig maktlös och som en helt annan person. Jag känner mig tom och som att jag bara är ett skal. Ett skal som sitter här med sitt äckliga ben och bara väntar ut tiden. Tiden tills jag får ta bort ställningen, när jag kan få tillbaka min kropp och mitt liv och bli mamma, fru och MATILDA igen. Just nu är jag INGEN. Jag är nere på botten. Jag bara finns, bara existerar. Jag har inte tid med detta. Livet rinner iväg medans jag bara sitter här. Jag försöker vara positiv, men det är svårt att förklara hur det känns att vara "rörelsehindrad". Även om det bara är för en kort tid (3 månader... 1 år...).

Det är en sådan omställning, från att gå från stress stress STRESS till att bara sitta här och se på medans alla andra lever sina liv. Tobbe stressar han gör allt och lite till ♥,barnen leker, går på dagis, lär sig skriva sitt namn, kan läsa och skriva själv (enligt förskole pedagogerna skulle han kunna börja i första klass redan nu), pappa & M är utomlands, min lilla mormor är sjuk och jag kan inte åka o hälsa på, alla tränar, njuter av solen och våren, min älskade gudson lär sig gå, lär sig prata, min syster reser jorden runt, och jag... jag bara sitter här.

"Det är bara starka som drabbas", ja eller hur... Jag är INTE stark. Jag är en svag person. Jag KLARAR inte av detta. Jag kommer innan denna period är över förmodligen att deppa ihop totalt, mer än vad jag gör nu.

Det är svårt att förklara hur det känns. En del förstår, och andra som man vill ska förstå. Som man tror ska förstå... de förstår inte.

Jag är inte Matilda, jag är inte en mamma, jag är just nu ingen. Jag är bara en siffra i statistiken, som sitter här medans tiden rinner iväg. Tid som jag aldrig kommer få tillbaka.

Denna vår skulle bjuda på så mycket. Jag tränade 3-4 gånger i veckan och det fick mig att må så BRA, jag skulle till Riva, jag skulle njuta av min favorit årstid efter en tung och vidrig höst. Och istället sitter jag här...

Och är varken mamma, fru eller Matilda... jag är bara en människa på avstånd. Tur jag har min underbare T, mina fina barn, min familj o mina vänner. Hur skulle jag annars ta mig genom detta.

Dubbelhaka...

Jaha... Som det inte räckte med mitt brutna ben, alla skruvar, ställningen, ja att hela mitt liv är upp och nedvänt... Så har jag också fått dubbelhaka.

Min älskling blir stor...

Igår fick vi hem info om förskoleklassen för Sebbis, det är alltså dags att anmäla honom till vilken skola vi vill att han ska gå i.

När blev han så stor? Jag kan inte förstå att han inte ska gå på dagis längre. Och nu ska vi skilja på Sebbe och Alex, undra hur det kommer gå? När de ska gå på olika ställen hela dagarna, kanske blir det bättre stämning hemma?

Sebbe är så underbar på alla sätt och vis. Han är så smart och så snäll och omtänksam.
Han hjälper mig varje kväll när han kommer hem, han öppnar dörrar, ger mig rullatorn och vill gärna sitta brevid mig vid middagen. Igår vispade han grädden till maten och dukade fram inför middagen.
Han är en liten kille som börjar bli stor, och det är så fantastiskt att se vilken underbar liten stor kille som han faktiskt är och som är min son.
Visst kan han tjura till och vara en riktig suris, men när det kommer till kritan så ser man att han är en otroligt kärleksfull liten kille. ♥

 Klicka för att stänga bilden

image581



 


Htc Sensation, en rosa skönhet :)

Igår fick jag mig en fin present av min älskling, en htc sensation med ett snyggt rosa skal :)


Så nu är jag också äntligen uppdaterad med en normal och BRA och SNYGG telefon :)

***

Idag kom mina små hjärtan hem, som jag saknat dem!!! De var så glada och bara surrar o surrar! Hihi mina småhjärtan! Och de verkade haft det riktigt bra, TACK mamma & LEE för att ni tog med dem!

Fick dessutom träffa C, M och lilla älsklings Harry en sväng. Han är såååå underbar, mosters lilla älskling. Önskar verkligen vi kunde ses oftare!


Front page...

Ja nu har jag snart gjort hela första arbetsveckan hemma själv.
Det har gått bra, men det är GALET lång tråkigt att bara sitta i fotöljen o titta på tv och läsa.
Försöker tänka på alla de gånger och dagar jag stressat runt och bara önskat att jag fick vara hemma och vila, men det är svårt att njuta när man inte ens kan gå ut och få lite luft.

Jag vill att tiden ska gå fort och jag LÄNGTAR tills jag kan få börja gå igen.

Var även i tidningen idag... Front page dessutom... http://dagbladet.se/nyheter/sundsvall/1.4460645-gokartkvallen-slutade-med-svart-benbrott

TACK!

Tack alla underbara nära och kära som ställer upp för mig. Ni är underbara och jag är så tacksam för allting ni gör.
Det är när någonting sånt här händer som man inser hur många underbara människor man har i sitt liv. ♥

Förövrigt så ringde dagbladet mig imorse och undrade om de fick göra en intervju med mig. Wel... varför inte...
Så imorgon kommer de hit o intervjuar mig... Så bäst att fräscha till sig innan dess :]


Home sweet home...

Igår fick jag äntligen åka hem från avd 14. Efter 12 långa dagar.

Så idag har jag spenderat dagen för mig själv här hemma. Det har inte varit någon lek precis. Att ta sig ur sängen, hoppa in på toaletten med rullatorn, göra frukost, klä på sig osv osv.
Det är svårt att förklara hur jobbigt allting är och hur hjälplös och liten jag känner mig.
Hoppas det blir bättre med tiden, lättare att klara sig hemma, mindre ont osv.

Jag har blivit sjukskriven i minst 3 månader, ska på återbesök om 5 veckor. Och hoppas hoppas HOPPAS att jag får ta bort ställningen innan Maj så jag kan åka till Riva, som jag verkligen såg fram emot!

T har nu skjutsat barnen till mamma & LEE, de skall åka till Solberg och kommer hem på Söndag. Åhhh jag ville ju också åka till Solberg. Jag som längtat så, att bara njuta av livet en solig vinterdag i Solberg. Det finns nog inte mycket som slår det!

Men vad ska man göra? Jag försöker att inte gräva ner mig i deppigheten, men det är så grymt svårt. Det känns som en sten tynger ner hela mig och det känns som jag aldrig kommer ur denna situation.
Men det värsta är att vara så beroende av någon annan, att man inte man klara allting själv.

Men men... nu är jag iallafall hemma i mitt älskade hus... och viktigaste av allting. Jag LEVER.

Frukost nr 12.

12e frukosten här på sjukhuset. Jag vill bara hem nu. Jag kan ta mig ur sängen, ta mig till toaletten, klä på mig själv. Det är väl böjandet av mitt knä som jag har lite problem med. Men det går framåt. Jag vill bara hem till min egen säng och jag längtar efter hemlagad mat. Jag vill sova och vara utan en skrikande granne i rummet bredvid. (Lilla tanten har åkt hem, nu bor en äldre skrikande herre där istället). Blir så ledsen av att vara här, av att se de äldre som inte förstår var de är och vad som händer. Tänker på lilla farmor som också låg här på denna avdelning. Nej nu vill jag hem så jag kan börja se framåt. Mot maj och italien och mot juni och mot cypern. Det är mitt mål att vara stark och frisk till mina resor!

RSS 2.0