Anna-Matildas

Jag brukar inte lyssna på särskilt många sommarpratare, men jag har läst och hört så mycket om Kristian Gidlund, och läste om hans sommarprat och att det skulle vara så bra.

Igår medans jag satt och jobbade började jag lyssna. Vilket kanske inte var en så bra idé att göra när man sitter på jobbet. Eftersom tårarna efter bara någon minut började rinna.

Hans ord och hans historia berörde mig nåt så otroligt. Och det får en att tänka på sig själv. Och sitt eget liv och vad man säger och gör.

Han är lika gammal som mig och han kan inte göra någonting, det finns ingenting annat att göra än att segla rakt in i stormen och hålla i sig. Så starkt att kunna tala och skriva om detta så öppet, hur han klarar det är för mig en gåta. Själv skulle jag vara så rädd, och säkert inte alls kunna sätta ord på alla de känslor på det sätt han gör.

Så lyssna på hans fantastiska ord, gråt och låt dig beröras.
Sedan tar du dig en tankeställare och går hem och kramar de du älskar mest. Tackar för att du fått livet som en gåva och vårdar det ömt.