Att vilja men inte kunna...
Igår var jag på gymet innan jobbet. Gick på bandet och cyklade.
På kvällen var jag ute på en härlig prommis med A. (Det var förövrigt en underbar höstkväll, luften var rätt varm och solen sken och vi gick en sväng längs älven, där jag aldrig gått förut. Det var så vackert!) och sedan gjorde jag mina övningar hemma (benböj, tåhävn, utfall...). Det kändes riktigt bra igår!
Idag däremot kan jag knappt gå. Det ilar och värker i hela benet, det känns som någon sticker mig med en kniv varje steg jag tar.
Antar att gårdagens träning och promenad blev för mycket för mig och mitt ben.
Det är så sjukt jobbigt att inte kunna träna som man vill, att vilja så mycket men att inte kunna.
Inser att det kommer ta tid innan jag kan träna någotsånär som jag gjorde innan.
Jag kommer aldrig kunna springa ett marathon lopp sa min doktor, vilket gjorde mig lite ledsen. Det var ju ett av mina mål, att springa ett marathon innan jag fyllder 40...
Men jag kommer kunna göra en hel del annat, men jag kommer ju aldrig någonsin att bli som innan...
Kommentarer
Postat av: Cilla
Men gumman, tänk vilka framsteg du gjort ändå sedan olyckan hände! Och om jag vore dig skulle jag skatta mig lycklig om jag slapp ens tänka på att springa ett maraton! :P Kan det finnas nåt värre?
PUSS
Svar:
annamatildas
Trackback
