Anna-Matildas

Idag har vi börjat lite lite smått att flytta. Vi var i nya lägenheten o torkade ur några skåp o garderober.
Trots att de som bott där tidigare verkligen hade städat riktigt bra så vill man ju ändå torka o städa själv.
Men vi hann inte särskilt långt eftersom vår lilla solstråle var sur som en citron, han skrek och ville bara gå hem.
Nu är T där och plockar in lite i köks-skåpen, de som jag plockat ur våra.

Det känns skönt att flytta samtidigt som det känns väldigt vemodigt. Jag har en liten klump i magen.
Vi ska flytta ifrån vårt första gemensamma hem, här som vi har så många minnen. Både bra och dåliga.
Här som vår livs skatt blev till, här som vårt liv började på allvar.
Här som Sebbe lärt sig rulla runt, sitta, åla, krypa, gå och prata lite. Det är ju hans första hem också.
Ja det finns så många minnen som ryms i denna lilla lägenhet, men de kommer ju självklart alltid också finnas kvar i våra hjärtan. Men ändå, det känns ändå vemodigt.

Men som sagt så känns det ju samtidigt bra, att få börja om på nytt. Så att älsklingen kan få ett eget rum, ett eget litet kuppe där han kan gå in o leka. Även fast han säkert inte kommer att vilja vara där :)

Sitter o tittar på honom, han står ute i hallen framför spegeln och skrattar åt sig själv.
Han är så himla charmig, och underbar liten kille. Han är världens finaste, och han är så glad nuförtiden.
Han går omkring o leker o tultar för sig själv, min lilla prins. *Love*
***

Jag hade en skum dröm inatt. Jag drömde om en invandrar tjej, som var förföljd av sina bröder, mor och farbröder.
De var ute efter att mörda henne för att hon valt att leva ett svenskt liv. Jag var så så rädd, när jag vaknade hade jag ont i magen och var svettig. Undrar var alla drömmar kommer ifrån?
***
Igår såg vi klart filmen "Efter Brölloppet". Det var en riktigt bra film, men hemsk...
Handlade om en man som fått cancer och skulle dö. Han hade en fru som hade en dotter som han inte var biologisk pappa till. Han letade upp flickans riktiga far för att han ville att han skulle ta hand om hans "dotter" och fru när han gick vidare. Det var en riktigt fin film, men jag kunde som vanligt inte låta bli att tänka på morfar.
Jag såg som alltid honom framför mig, den där sista gången vi sågs.
När han satt där vid bordet, alldeles liten och ynklig och åt en liten jordgubbe och drack lite fil.
Jag ÅNGRAR så MYCKET att jag inte kramade om honom den dagen.
Det gör så ont i hjärtat när jag tänker på det. Men jag hoppas att han ser mig ifrån himlen.
Och att han hör mina tankar, för då kan han inte för en sekund tvivla på att jag älskar honom.
Han finns i mina tankar vareviga dag, i mitt hjärta har han en speciell plats.
Och jag vet att en del av honom verkligen finns i Sebbe, det är jag säker på.
Min lilla morfar, du är den finaste av alla. Så stark och så envis, du är min förebild.

Nu måste jag avlägsna mig, Tobbe ropar på mig, det är fotboll. Precis som det var den där sista lördagen då jag träffade morfar...