Flicka eller pojke?
Idag tänkte jag ta med mig Sebbis och gå ner på stan en sväng. Han är frisk idag, är precis som vanligt.
Men med rädsla för att smitta alla andra barn låter jag honom vara hemma o vila en dag till.
Jag måste gå ner o kolla om jag hittar någonting att önska mig i födelsedags-present.
Varför blir det alltid så att man aldrig kommer på vad man vill ha???
Men under resten av året finns det hur mycket som helst som man bara vill handla.
Men det är så svårt att önska sig saker, det är lättare att bara gå på stan och impulshandla.
Det gör jag alltid, och jag kommer alltid hem med något suuuuper snyggt som har varit allt för dyrt, oxå får jag skäll av Tobbe, och får snåla resten av månaden.
Men jag SKA inte köpa någonting idag, kanske bara en keps till Sebbe... Jag måste försöka hålla mig, men det är så svårt. När man egentligen behöver en helt ny garderob...
***
Jag håller på o läsa en bok, var nästan 2 år sedan jag hade tid o läsa en bok sist. Egentligen har jag inte alls tid nu heller, men jag försöker ta mig iaf 10 minuter om dagen att läsa den.
"Dotter Önskas" heter den.
Jättebra bok, men jag blir samtidigt lite upprörd utav den. Det handlar om en kvinna som har en hööög önskan om att få en dotter. Men hennes första barn blir en liten pojke, sedan avlider hennes mamma i cancer
(HATAR cancer!!) samtidigt som hon blir med barn igen, Och hon hoppas så innerligt att det skall bli en liten flicka.
När hon sedan föder ännu en pojke, så blir hon besviken.
Hur kan man bli besviken över sitt barn??? Det vackraste och mest underbara som finns, någonting som man själv skapat??
Men om hon då istället hade fått två flickor, då hade hon säkert blivit besviken oxå, för människan är ju aldrig nöjd.
För min del spelar det ingen roll om jag får fyra pojkar (jag vill ha 3 eller 4 barn), jag kommer ändå att älska dem gränslöst. Just av den anledningen att de är mina och Tobbes. (om jag nu får mer barn vill säga...) Och att de är gjorda av kärlek, infödd till en plats av kärlek, och de kommer alltid att vara omslutna av vår kärlek.
Självklart skulle jag oxå bli glad om jag fick en blandad kompott av både små prinsar och prinsessor.
Men det jag försöker säga är att det inte spelar någon roll vilket kön det blir, det är ju ändå mitt barn.
Jag tänker på första gången jag såg Sebastian, eller pyret som vi kallade honom. Jag hade två namn i mitt huvud, Albin eller Sebastian. Men så fort de lade upp honom på min mage, såg jag direkt att det här var en Sebastian.
Åh jag glömmer aldrig den dagen, den känslan, att få hålla mitt barn. Någonting som jag skapat, att det kunde bli så fullkomligt perfekt.
När jag tittar på Sebbe idag, så fylls jag med värme. En så stor kärlek som inte går att förklara.
Jag o min älskade brukar smyga in till Sebbe när han sover och bara stå och titta på honom, vi står där och bara tittar på den lilla personen, som är en blandning av oss.
Som är ett resultat av vår kärlek, och som nu ÄR vår största kärlek, vårt livs skatt, vår mening på jorden.
Och just då, i den sekunden är allting så perfekt, det är total lycka.
Men med rädsla för att smitta alla andra barn låter jag honom vara hemma o vila en dag till.
Jag måste gå ner o kolla om jag hittar någonting att önska mig i födelsedags-present.
Varför blir det alltid så att man aldrig kommer på vad man vill ha???
Men under resten av året finns det hur mycket som helst som man bara vill handla.
Men det är så svårt att önska sig saker, det är lättare att bara gå på stan och impulshandla.
Det gör jag alltid, och jag kommer alltid hem med något suuuuper snyggt som har varit allt för dyrt, oxå får jag skäll av Tobbe, och får snåla resten av månaden.
Men jag SKA inte köpa någonting idag, kanske bara en keps till Sebbe... Jag måste försöka hålla mig, men det är så svårt. När man egentligen behöver en helt ny garderob...
***
Jag håller på o läsa en bok, var nästan 2 år sedan jag hade tid o läsa en bok sist. Egentligen har jag inte alls tid nu heller, men jag försöker ta mig iaf 10 minuter om dagen att läsa den.
"Dotter Önskas" heter den.
Jättebra bok, men jag blir samtidigt lite upprörd utav den. Det handlar om en kvinna som har en hööög önskan om att få en dotter. Men hennes första barn blir en liten pojke, sedan avlider hennes mamma i cancer
(HATAR cancer!!) samtidigt som hon blir med barn igen, Och hon hoppas så innerligt att det skall bli en liten flicka.
När hon sedan föder ännu en pojke, så blir hon besviken.
Hur kan man bli besviken över sitt barn??? Det vackraste och mest underbara som finns, någonting som man själv skapat??
Men om hon då istället hade fått två flickor, då hade hon säkert blivit besviken oxå, för människan är ju aldrig nöjd.
För min del spelar det ingen roll om jag får fyra pojkar (jag vill ha 3 eller 4 barn), jag kommer ändå att älska dem gränslöst. Just av den anledningen att de är mina och Tobbes. (om jag nu får mer barn vill säga...) Och att de är gjorda av kärlek, infödd till en plats av kärlek, och de kommer alltid att vara omslutna av vår kärlek.
Självklart skulle jag oxå bli glad om jag fick en blandad kompott av både små prinsar och prinsessor.
Men det jag försöker säga är att det inte spelar någon roll vilket kön det blir, det är ju ändå mitt barn.
Jag tänker på första gången jag såg Sebastian, eller pyret som vi kallade honom. Jag hade två namn i mitt huvud, Albin eller Sebastian. Men så fort de lade upp honom på min mage, såg jag direkt att det här var en Sebastian.
Åh jag glömmer aldrig den dagen, den känslan, att få hålla mitt barn. Någonting som jag skapat, att det kunde bli så fullkomligt perfekt.
När jag tittar på Sebbe idag, så fylls jag med värme. En så stor kärlek som inte går att förklara.
Jag o min älskade brukar smyga in till Sebbe när han sover och bara stå och titta på honom, vi står där och bara tittar på den lilla personen, som är en blandning av oss.
Som är ett resultat av vår kärlek, och som nu ÄR vår största kärlek, vårt livs skatt, vår mening på jorden.
Och just då, i den sekunden är allting så perfekt, det är total lycka.
Kommentarer
Trackback
