::Tankar::
Måndag igen… Känns nästan jämt som det är måndag. Helgerna går så otroligt fort.Och som jag skrivit tidigare så gör också tiden.Det känns som att livet bara rinner iväg under mina fötter, och ändå så är man mitt uppe i det.
Döden… Den kommer närmare och närmare för varje sekund som passerar. Jag vet inte hur ofta det senaste året, minst några gånger varje dag… som jag på allvar trott att jag skall dö. Jag blir yr. Får ingen luft. Det händer oftast när jag ligger och sover. Men också när jag är ute och går. Eller jobbar. Jag är så rädd. Det finns ju ingenting jag kan göra. Den kommer att fånga mig någon gång. Det är omöjligt att undvika.
Jag tror att det finns en himmel, ett vackert paradis dit vi alla kommer. Men hur kan man vara säker?
Jag drömmer om min älskade moppin minst en gång i veckan. Att han kommer tillbaka, och att alla utom honom vet att han kommer dö snart. Men ingen vågar säga någonting. Det enda vi gör, är att visa honom hur mycket vi älskar honom. För det finns ingen återvändo. Alla vet att han kommer lämna oss snart. Om jag ändå kunde vrida tillbaka tiden. Då skulle jag säga till honom hur mycket han betydde för mig. Jag hann aldrig säga till honom hur mycket jag älskar honom. Jag ville så gärna säga det den där sista Lördagen då jag såg honom. Men jag vågade inte gå in till honom. Han var så liten och skör, när han låg där i sin lilla säng. Åh min älskade moppin.
Det måste funnits en mening med att min älskade son Sebastian föddes samma år som min lilla moppin gick bort. Hur skulle jag annars klarat sommaren? Samma dag som han lämnade oss, samma dag vände Sebbe sig för första gången. När ett liv försvinner, föds ett annat…
Jag minns att jag låg bredvid honom på lek-filten och grät, och mitt i all min gråt så vänder han på sig. Min lilla skatt. Meningen med mitt liv.
Ja han är verkligen meningen med mitt liv, Sebastian. Han klarade sig mot alla odds. Det finns en mening med allting, det sa Jenny när jag berättade att jag var med barn. Och det stämmer verkligen.
Jag har ett starkt minne från i somras. Det var på Carolas konsert under Gatufesten. Jag började nästan gråta under den, jag kände mig så nära Gud och så nära Morfar just då.Allt hon ”predikade” om och alla hennes sånger, de gick rakt in i mitt hjärta. Hon gjorde min tro starkare än någonsin.
Nu ska jag sluta, innan jag börjar gråta här för mig själv.Ibland behöver man få skriva av sig lite. När man inte har någon man kan prata med, någon som förstår hur man känner, och någon som vill lyssna.
”Så länge jag andas, så länge jag finns kvar på denna jord, så länge mitt hjärta slår, ska jag leva, leva för dig.”
Döden… Den kommer närmare och närmare för varje sekund som passerar. Jag vet inte hur ofta det senaste året, minst några gånger varje dag… som jag på allvar trott att jag skall dö. Jag blir yr. Får ingen luft. Det händer oftast när jag ligger och sover. Men också när jag är ute och går. Eller jobbar. Jag är så rädd. Det finns ju ingenting jag kan göra. Den kommer att fånga mig någon gång. Det är omöjligt att undvika.
Jag tror att det finns en himmel, ett vackert paradis dit vi alla kommer. Men hur kan man vara säker?
Jag drömmer om min älskade moppin minst en gång i veckan. Att han kommer tillbaka, och att alla utom honom vet att han kommer dö snart. Men ingen vågar säga någonting. Det enda vi gör, är att visa honom hur mycket vi älskar honom. För det finns ingen återvändo. Alla vet att han kommer lämna oss snart. Om jag ändå kunde vrida tillbaka tiden. Då skulle jag säga till honom hur mycket han betydde för mig. Jag hann aldrig säga till honom hur mycket jag älskar honom. Jag ville så gärna säga det den där sista Lördagen då jag såg honom. Men jag vågade inte gå in till honom. Han var så liten och skör, när han låg där i sin lilla säng. Åh min älskade moppin.
Det måste funnits en mening med att min älskade son Sebastian föddes samma år som min lilla moppin gick bort. Hur skulle jag annars klarat sommaren? Samma dag som han lämnade oss, samma dag vände Sebbe sig för första gången. När ett liv försvinner, föds ett annat…
Jag minns att jag låg bredvid honom på lek-filten och grät, och mitt i all min gråt så vänder han på sig. Min lilla skatt. Meningen med mitt liv.
Ja han är verkligen meningen med mitt liv, Sebastian. Han klarade sig mot alla odds. Det finns en mening med allting, det sa Jenny när jag berättade att jag var med barn. Och det stämmer verkligen.
Jag har ett starkt minne från i somras. Det var på Carolas konsert under Gatufesten. Jag började nästan gråta under den, jag kände mig så nära Gud och så nära Morfar just då.Allt hon ”predikade” om och alla hennes sånger, de gick rakt in i mitt hjärta. Hon gjorde min tro starkare än någonsin.
Nu ska jag sluta, innan jag börjar gråta här för mig själv.Ibland behöver man få skriva av sig lite. När man inte har någon man kan prata med, någon som förstår hur man känner, och någon som vill lyssna.
”Så länge jag andas, så länge jag finns kvar på denna jord, så länge mitt hjärta slår, ska jag leva, leva för dig.”
Kommentarer
Trackback
