Fear of the dark...

Ikväll har jag och T varit på bio. Niiiice.
Men som varje gång vi bestämt oss för att se en rysare så ångrar jag mig när det börjar bli läskigt.
Undrar varför vi alltid utsätter oss för det?
Vi är lika rädda båda två, speciellt efteråt. När vi skall promenera i mörkret till bilen, gå in i trappen och i hissen.
Vi trissar upp varandra som två små barn, och vi blir så rädda så vi nästan skrattar av rädsla.
Det går inte att kontrollera. Men trots att vi mycket väl vet hur lättskrämda vi båda är, så väljer vi gång på gång rysare. Undrar varför?

När vi sedan kommer krypa ner i sängen kommer T att trissa upp det ännu mer, som han alltid gör. När vi släcker lampan kryper han tätt intill mig.
- Jag är rädd, det står någon i hallen.
- ahh du MÅSTE gå och titta, tänd lampan!!!!
- Aldrig, du får gå.
-Glöm det, tänd lampan!!!!!
Det slutar alltid med att han tänder lampan, att jag blir skiiiit skraj och får gå ut i hallen och titta.
Sedan kryper vi ner igen, lugn till en början, men efter några sekunder börjar det om...

Kanske gör vi det omedvetet, för att få krypa extra nära varandra under täcket, bara för att få en anledning att vara varandra nära :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0