Anna-Matildas

Lukter, som bara finns där helt plötsligt. Hur de kan få en att minnas en massa saker.
Minnas någonting man gjort, eller något speciellt ställe man varit på.

Idag har jag på mig just en sådan parfym, en parfym that makes all these memories come to life.
I remember when I first go to smell it.
I was visiting my sister in London, it was springtime and I was just living life as it should.
One of her housemates smelled so nice, her name was Ange. (or Ernst as dad used to say).
I just had to go buy it, we went in to Oxford Street, and I bought it at Harvey Nichols.
Later, when we went to Heathrow, they had the exactly same fragrance for half price :)

Jag kommer aldrig glömma den resan, när vi var ut på Redback, och Cilla var så så full, hon bara satt där på bussen "hem" med sitt roliga hår, och den frisyr hon alltid får när hon är sådär riktigt full. hah.
Och Solmaz, när hon gick i sina söta skor, som var någon storlek för stor, men hon hade ju fått dem billigare ;)
Hon gick där, och såg ut som en söt liten pingvin, och jag, Nina och Daniel bara skrattade och skrattade.
Det kommer jag ALDRIG glömma :)

Men när jag tänker tillbaka på den tiden, och tänker på hur jag själv var. Hur jag betedde mig, speciellt när jag var på fest, när målet bara var att ALLA skulle bli så så fulla. Så känns det verkligen som att det var en evighet sedan.
Som att jag have lived a million lifetimes, and gone through so much. And that I've grown up. And that feels really good but at the same time, it scares me.

Ibland känns det som att jag inte har några vänner kvar, som att jag växte upp så fort. Som att de jag trodde var mina bästa vänner, nu inte ens finns i mitt liv längre.

Men det kanske blir så, man växer ifrån varandra, men kanske kan man också hitta tillbaka till varandra såsmåningom, när alla vuxit upp, när alla har gått vidare från ett visst stadium.

När jag var ut med mina mamma-kompisar, så träffade jag en gammal vän.
Och jag fick bara så ont i magen när jag såg henne. Och när jag pratade med henne blev det ännu värre.
Hon är verkligen kvar där på ruta ett, hon är kvar i livet vi levde när vi alla var 18.
Hon är verkligen så långt ifrån min värld som man någonsin kan vara, och när jag ser på henne då känner jag att;
Fan vilken tur jag har.
Att jag har funnit vem jag är, att jag har min älskade "man", att jag har en underbar liten son och att jag ändå vet var jag är på väg med mitt liv.

Och det sorgligaste är att hon verkligen tror, att allting bara är som förut. Att jag är samma person som förut, och att vi kan prata precis som vi brukade göra.
Vi tappade väl redan kontakten långt innan jag fick Sebbe, eller kanske i samma stund som jag blev gravid. När jag inte längre kunde följa med ut på krogen helg efter helg, för när jag tänker efter...
Ja då var det nog det enda vi hade gemensamt, att gå ut o dricka oss fulla.

Och när jag hade fått Sebbe, då hörde hon av sig en gång. Hon skulle komma och hälsa på en kväll, men hon kom aldrig. Hon hörde aldrig ens av sig, så mycket för den vänskapen?

När man får barn så visar det sig verkligen vem som är ens riktiga vänner, och jag är glad att jag idag vet vilka det är.

-

I Lördags gjorde Tobbe en sådan underbar sak. En sådan otroligt gullig och romantisk sak.
Han städade till på vår lilla inglasade balkong. Lade en fin duk på bordet, två filtar på stolarna, en blå till sig och en röd till mig. Tände en massa värmeljus, och sedan satt vi bara där hela kvällen och pratade.
Sådana saker är verkligen guld värda, han måste vara världens bästa kille. Och jag ÄLSKAR honom av hela mitt hjärta.

Nu ska jag snart åka och hämta min livs största kärlek, längtar så mycket efter honom. Min lilla Sebbis.