Anna-Matildas

Fick en av mina föräldrar tidningar med posten idag.
Medan Sebbe sov brevid mej i soffan började jag läsa en artikel om en mamma som förlorat sin 6 åriga son i cancer.
Tårarna rann när jag läste det, och jag satt och höll min hand på Sebastians varma mage.
Och tittade på honom, hur vacker och hur underbar han är min son.

Allt som oftast är man inte tacksam för det man har. Och man tar inte vara på alla stunder man har tillsammans.
" Nej jag hinner inte göra det, jag måste städa", "jag hinner inte leka nu, jag måste tvätta" osv.
Och innan man ens hunnit blinka så finns det inga mer stunder, då kanske vår tid runnit ut.

Från och med nu ska jag ta tillvara på ALLA stunder tillsammans med min underbara son.
Jag ska aldrig säga att jag inte har tid att gosas eller att leka.
För när vårt liv tagit slut, vem minns då hur mycket eller hur lite man städade eller diskade?
Det man minns är de stunder man hade tillsammans. Alla minnen som man delar med varandra, och som alltid kommer att finnas i ens hjärta.



Jag är så så tacksam för att Gud skänkte mig ett så underbart barn. För att han är välskapt och friskt.
För att han har en sådan underbar personlighet, är så otroligt social och alltid glad.
Han är min absolut största gåva i livet, han ÄR MITT LIV.
Jag föddes för att vara hans mamma, för att göra honom lycklig.
Det är en sådan enorm gåva, att varje morgon få vakna och se hans vackra ansikte, och veta att han är min son,
att jag är hans mamma.
Att snusa in sig i hans underbart mjuka hår när han ligger brevid mej och skall sova.
Att se allting han lär sig, att se honom utvecklas dag för dag.



He's my precious baby, my wonderful son, and I LOVE HIM TO BITS!!!!!

"Han har allt som jag älskar, inget är större än det här, du lyfter mig upp och ger mig vingar, genom allt är jag där"