Anna-Matildas

Vilken natt...Alex har hållt oss vaken mest hela natten, tror han blev tyst vid 04 någon gång... Stackars T som fick springa upp och ner för trappen hela natten... Men vad ska man göra? Jag kan INTE hjälpa till hur mycket jag än vill, jag kommer INTE upp för trappan och kan hjälpa min son. Det är svårt att förklara hur det känns? Det är som att jag är mamma till mina barn på avstånd, jag kan bara titta på men ingenting göra. Och det är frusterande, ledsamt. Jag känner mig maktlös och som en helt annan person. Jag känner mig tom och som att jag bara är ett skal. Ett skal som sitter här med sitt äckliga ben och bara väntar ut tiden. Tiden tills jag får ta bort ställningen, när jag kan få tillbaka min kropp och mitt liv och bli mamma, fru och MATILDA igen. Just nu är jag INGEN. Jag är nere på botten. Jag bara finns, bara existerar. Jag har inte tid med detta. Livet rinner iväg medans jag bara sitter här. Jag försöker vara positiv, men det är svårt att förklara hur det känns att vara "rörelsehindrad". Även om det bara är för en kort tid (3 månader... 1 år...).

Det är en sådan omställning, från att gå från stress stress STRESS till att bara sitta här och se på medans alla andra lever sina liv. Tobbe stressar han gör allt och lite till ♥,barnen leker, går på dagis, lär sig skriva sitt namn, kan läsa och skriva själv (enligt förskole pedagogerna skulle han kunna börja i första klass redan nu), pappa & M är utomlands, min lilla mormor är sjuk och jag kan inte åka o hälsa på, alla tränar, njuter av solen och våren, min älskade gudson lär sig gå, lär sig prata, min syster reser jorden runt, och jag... jag bara sitter här.

"Det är bara starka som drabbas", ja eller hur... Jag är INTE stark. Jag är en svag person. Jag KLARAR inte av detta. Jag kommer innan denna period är över förmodligen att deppa ihop totalt, mer än vad jag gör nu.

Det är svårt att förklara hur det känns. En del förstår, och andra som man vill ska förstå. Som man tror ska förstå... de förstår inte.

Jag är inte Matilda, jag är inte en mamma, jag är just nu ingen. Jag är bara en siffra i statistiken, som sitter här medans tiden rinner iväg. Tid som jag aldrig kommer få tillbaka.

Denna vår skulle bjuda på så mycket. Jag tränade 3-4 gånger i veckan och det fick mig att må så BRA, jag skulle till Riva, jag skulle njuta av min favorit årstid efter en tung och vidrig höst. Och istället sitter jag här...

Och är varken mamma, fru eller Matilda... jag är bara en människa på avstånd. Tur jag har min underbare T, mina fina barn, min familj o mina vänner. Hur skulle jag annars ta mig genom detta.