Jag tappade mitt liv...

Idag var sista dagen på min sjukskrivning, från och med måndag börjar jag jobba heltid igen.
Jag har jobbat halvtid sedan i Juli, och innan dess var jag ju helt sjukskriven.
 
När jag tänker efter på allt som jag varit med om detta år så är det svårt att själv förstå det.
Jag minns olyckan som igår, det kommer minnesbilder hela tiden. Hur smärtan kändes och hur otroligt vidrigt det var att tappa kontrollen av morfinet och det ännu starkare smärtstillandet jag fick.
 
Och jag kan inte förstå att jag själv faktiskt klarat av detta. Det trodde jag aldrig.
 
Jag tappade livsgnistan, framtidstron, mig själv för att sedan få tillbaka allting och verkligen uppskatta livet.
 
Det var nog det som var meningen med allt detta. Att få mig att inse hur oförskämt bra jag har det, hur lyckligt lottad jag är.
Men man kan ju tycka att det var lite väl mycket jag blev tvungen att vara med om för att inse det.
Men det kanske var vad som behövdes.
 
För jag tror på ödet, och jag tror att allting som händer oss har en mening. Och detta var väl mitt öde.
 
Nu ska jag åka och hämta mina älskade hjärtan på skolan/dagis. Vilken lycka, att äntligen kunna hämta dem och att få jaga dem, brotta ner dem och överrösa dem med kärlek.
 
Jag tappade mitt liv men nu har jag verkligen fått tillbaka det i tusenfalt ♥
 
Och utan min man, min själsfrände Tobbe, hade det aldrig någonsin gått.

.:Sebbe:.

Var tog tiden vägen? Nyss var Sebbe nyfödd, han låg i mina armar och jag fick uppleva det underbaraste som finns. En mammas kärlek ♥
 
Och nu är han 6,5 år. Han har börjat förskoleklass och börjat spela fotboll.
Idag har han sin första gympa lektion, där han ska duscha själv för första gången. Han har tränat på det hemma, men han var lite nervös. ÅH mitt hjärta!
Och imorgon är det dags för Kronsaft cup. Sebbes allra första fotbolls cup och allra första fotbollsmatch.
Mitt hjärta värker av kärlek för denna underbara pojke.
 
Han är så fin och så klok, så smart och fantastisk.
Han kan redan läsa helt själv, med både små och stora bokstäver. Det har han verkligen inte fått av mig, för jag var typ sämst i klassen på att läsa.
 
Och det som är mest fantastiskt det är att jag får vara hans mamma, att jag får vara där och se alla de där nya sakerna han lär sig och allt han gör och upptäcker.
Men tänk om man bara kunde stoppa tiden för en liten stund, allting går för fort. Jag hann knappt märka att han växte och blev så stor.
 
Sebbe är en av de tre männen i mitt liv, en av mina tre livs kärlekar. Han är meningen med mitt liv.
 

Glasögon...

Förra veckan när jag stod på morgonmötet på jobbet så gick mina glasögon helt plöstligt sönder.
Skalmen lossnade och enligt optikern gick det inte att fixa, utan man måste då byta skalmar.
Så istället beställde jag tid för undersökning på Spec Savers för att köpa nya glasögon.
Där får man nämligen 2 glasögon till samma pris som det skulle kostat att byta mina skalmar hos min tidigare optiker.

Hur som haver så händer ju självklart allting samtidigt. Alla utgifter på en och samma gång.
Så denna lön måste jag köpa nya glasögon, Volvon är på service (där försvinner 5000:- puh), Alex fyller år och ska ha kalas och presenter & Båda bilarna ska besiktas. Puh!
 
Lägg där till att det är så mycket annat jag vill göra... Det kliar i mina fingrar, vill renovera vårt sovrum, hallen och barnens sovrum. Det har stått still alldeles för länge...
 
Men visst är det konstigt, det slår aldrig fel att alla utgifter kommer samma månad.

Ljuger...

Den som säger att det är lätt att vara mamma/förälder den ljuger.
Man försöker sitt bästa, man försöker lära barnen vad som är rätt och fel. Och uppfostra dem till små sötnosar, men självklart med sin egen personlighet och sina egna åsikter osv.
Men ibland eller allt som oftast känns det som man inte räcker till.
 
Man får vrida och vända på sig själv, bita sig i tungan. Varje dag är den andra olik och bjuder på nya utmaningar.
Missuppfatta mig inte nu, för jag ÄLSKAR att vara mamma. Det är meningen med mitt liv.
 
Men det blir verkligen inte lättare med åren, ju äldre barnen blir dessto mer utmaningar bjuder föräldraskapet på.
 
Som det här med att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Jag har försökt förklara det ut och in, fram och tillbaka för båda barnen. Alex är fortfarande liten så han förstår inte riktigt allting självklart, men Sebbe han är ändå snart 7 år.
Det är klart han måste få upptäcka livet och själv se, men jag får ont i magen när han gråter i sin säng på kvällen och inte vill gå till skolan. För att nästa dag kanske själv göra samma sak mot sin kompis.
Och när jag som mamma är maktlös.

Det enda jag kan göra är att älska honom och finnas där för honom och försöka ge honom en stabil och trygg grund att stå på.

Men som sagt, den som säger att det är lätt. Den ljuger.
 

-Du ser inte ut som en mamma.

Igår när jag skulle hämta Sebbe på skolan mötte jag en liten tjej, kanske 9 år...
 
-Hej, är du en mamma?
-Ja...
-Jaha, du ser inte ut som en mamma. Du ser ut som du går här i skolan.
-Eh, okej. Men jag är mamma.
 
Ha ha, oh my. De äldsta eleverna går i femman och är alltså elva år. :]

♥Mamma & Lars-Evert♥

Imorse fick vi en underbar överraskning, när vi öppnade facebook och tidningen så såg vi att min älskade mamma gift sig med sin underbara Lars-Evert. I lördags hemma i sin trädgård, de luringarna utan att någon visste om det.

Är så lycklig för deras skull! LEE är verkligen världens snällaste och underbaraste och han behandlar min mamma som en prinsessa, och man kan verkligen se hur mycket han älskar henne. Hans ögon lyser av kärlek.
 
Åhhh det är så underbart, och nu är de i NY och firar honeymoon.
 
GRATTIS till er mamma och LEE. Vi älskar er!
 
 
Bilden är lånad av Malin Ruda.

Livet kommer tillbaka.

I tisdags var jag till läkaren, och då fick jag beskedet att mitt ben nu är läkt o därmed fick jag börja GÅ! Wow vilken känsla att få gå igen, vilken frihet o lycka! Dock gör det sjukt ont att gå igen, men det är väl inte så konstigt. Har ju inte gått på benet på ca 6 mån. Idag testade jag också att köra bil, härligt! Jag är så lycklig just nu. Nu kan jag äntligen blicka framåt, UNDERBART!

RSS 2.0