Vecka 31

 
 
 
Fostret

I vecka 31 väger fostret mellan 1,6-1,8 kilo och är cirka 40 centimeter långt. Hos vissa foster har det redan vuxit ut hår på huvudet som kan vara upp till två centimeter långt. Naglarna på fingrarna har nu vuxit sig längre och når fingrets topp. I vecka 31 kan även fostret skilja på om det är ljust och mörkt.

Mamma

Livmodern har i vecka 31 vuxit sig större och går nu upp till revbenens undre kant. Många kvinnor känner sig mycket tyngre och det är normalt att du har gått upp mellan åtta till tio kilo. Fostret tar nu så mycket plats i magen att det kan vara tyngre att andas. Men lungornas kapacitet har ökat från 500-800 kubikcentimeter per andetag.

 

Ny vecka med mini i magen. Nu har vi passerat 75% och har mindre än 70 dagar kvar till BF. Det känns som ofantligt lång tid.

Mina fötter har verkligen börjat leva sitt eget liv och då är det inte ens varmt ute (verkar bli en kalllll sommar), även mina händer. De var så svullna häromkvällen att jag inte ens kunde stänga dem. (Som tur var så fick jag iaf av mig min vigselring för cirka en vecka sedan, så nu har jag den runt halsen i ett halsband istället.)

Sammandragningarna gör sig fortfarande till känna om jag stressar för mycket, tar i för hårt eller går för fort. Men på något konstigt sätt vänjer man sig med det också, som med allting i livet så blir det även en vardag.

Jag/vi funderar mycket på hur lillisen i magen ser ut, h*n är väldigt vild av sig och sparkar o rör sig så mycket, måste ju börja bli trångt nu!

 

  Alex som mini, kommer du vara lik honom lilla älskling?

 

 


Sebbe som mini, kommer du se ut som honom?
 
*Åh bilden på Sebbe ger mig tårar i ögonen. Den togs alldeles innan vi fick läggas in på sjukhuset pga att han inte ätit och gått ner 20% av sin födelsevikt. Jag minns tillbaka hur hemsk och hur liten jag kände mig. Att jag kände mig som världens sämsta mamma. Som inte kunde ge mitt lilla barn mat. Nu i efterhand så ser jag tillbaka på hur otroligt ung jag var, och hur lite man visste. Jag gick in i mammarollen totalt oförberedd, hade absolut ingen koll på amning. Inte heller på förlossning och jag hade aldrig bytt en blöja i hela mitt liv. År 2006 fanns det heller inte lika mycket information på internet som det gör idag. Och inte heller var det någon som berättade någonting för mig. Men ändå samtidigt så känner jag mig stolt. Stolt över att jag faktiskt klarade av mamma rollen, att vi som var så unga klarade av allting så bra och har uppfostrat en så fin fin pojke som nu faktiskt slutar i tvåan och ska börja i trean, helt galet. Mammas lilla prins. Min skatt, när Sebbe föddes då började mitt liv på riktigt. Innan det minns jag inte ens hur livet var. Helt galet.
 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0