1 år sedan...

Jag minns allting som om det vore igår.
 
Jag minns att jag ringde pappa dagen innan och frågade honom om det kunde hända nåt farligt, om det var otäckt, men han sa att det var roligt.
Jag var jättenervös innan, jag visste nog innerst inne att det skulle hända något.
När jag satte mig i gokarten tittade jag på mina kompisar som stod brevid och kollade på, och drog min hand över min hals och skrattade.
Sedan bar det av, det började med en lång raksträcka, där fick man upp farten och jag hann tänka att: Oj det här var ju kul! Sedan kom en liten kurva följd av en till snäv kurva, där låg C och körde och jag tänkte att jag skulle köra om henne.
Så jag lade mig på utsidan av henne och gasade på, och då helt plötsligt inser jag att:SHIT nu krockar jag i kanten!
I paniken gasade jag bara mer istället för att bromsa och på en sekund sa det PANG och bilen flög upp och jag med och vi snurrade ett halv varv innan vi landade på banan igen.
Jag försökte resa mig upp, men det var omöjligt det gjorde så ont!
Jag ropade efter hjälp, men personalen sa åt mig att ställa mig upp och ta mig därifrån. Jag skrek att det inte gick!
Då kom en kollega (stark som en oxe) och lyfte upp mig ur bilen och bar mig ut från banan.
Han lade mig på golvet och mina vänner samlades runt mig, jag kände mig borta men tänkte ändå att äh det är nog ingen fara.
S frågade om hon skulle ringa en ambulans men jag svarade refelxmässigt nej.
 
Efter någon minut kom vi ändå fram till att vi skulle ringa så Å ringde ambulansen och jag låg på golvet o väntade i vad som kändes en evighet. Det kändes som jag låg på en kant med benet och att det hängde ner från kanten, så jag bad de andra att flytta mig från kanten. Men fick till svar att jag låg på platta golvet.
Det gjorde så ont och jag kände hela tiden att jag skulle svimma.
Efter en lång stund kom ambulanspersonalen och tog hand om mig, de gav mig morfin. Usch det var hemskt.
Jag blev ännu mer yr och det var hemskt. C satt vid min sida hela tiden och smekte min hand så hårt så hårt (att jag tillslut fick ett sår ;]).
Allt detta minns jag som i ett töcken, jag minns att jag var rädd och jag minns att jag hade ont och var rädd att dö.
Sedan hände det värsta av allt...
 
De gav mig ett medel som skulle göra mig lite borta så de kunde lyfta över mig till båren, och när de gav mig detta hände det värsta jag varit med om någonsin. Det svartnade för mina ögon, jag hörde allt som hände men såg ingenting synen var borta.Och det kändes som om någon satt på mitt bröst och tryckte ner mig så jag inte kunde röra mig. Tillslut fick jag PANIK och bara skrek rakt ut: JAG DÖR JAG DÖR HJÄLP MIG!
Efter en stund kvicknade jag till ock såg Åsa stå där en bit bort, och ambulanspersonalen. Usch det var hemskt.

Sedan följde C med mig i ambulansen till sjukhuset och färden dit var det skakigaste jag åkt, i varje litet gupp som var gjorde det så ont i mitt ben. Sedan kom vi till sjukhuset och där stod T och väntade. Där gav de mig mer morfin och röntgade mig osv. Sedan fick jag komma upp på en avdelning inför en op som skulle göras dagen efter. Mitt ben hade råkat ut för en "dålig fraktur". Och benbitar hade splittrats ut i benet och behövdes opereras bort. Dessutom hade jag inte ätit någonting sedan lunch och vid tiden då jag kom upp på avdelningen var klockan runt 23.
Sedan fick T åka hem och då följde den längsta natten i mitt liv, ensam och rädd och full av smärta.
 
Dagen efter fick jag träffa doktorer och narkosläkaren, och han lovade mig att jag inte behövde bli sövd. För jag var livrädd sedan dagen innan. Jag fick epidural/spinal bedövning och ett läkemedel som gjorde mig trött. Men jag var ändå vaken under de 4 timmar de opererade mig, jag hörde alla maskiner och att de slog och hade sig.
Men nu var jag inte längre rädd.
 
När op var klar fick jag ligga på uppvaket i en evighet tills de var säker på att bedövningen släppt. Jag fick en kateter  och kände mig hemsk och äcklig.
Sedan fick jag äntligen träffa mamma, pappa, Sebbe och Tobbe.
 
 

Efter detta följde 12 långa dagar på sjukhuset, med insikten om att jag skulle vara såhär länge, men att det skulle bli över 4 månader med den hemska ställningen hade jag inte alls kunnat föreställa mig.
 
 
Dessa 4 månader var de absolut längsta i mitt liv, att bara kunna sitta och ta sig fram genom att hoppa på ett ben med en rullator. Det går inte att beskriva...
 
Och tänk att det nu gått ett helt år, nu kan jag gå och springa igen och jag lever ett helt normalt liv. Livet är bra fantastiskt.
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: C

En av de värsta kvällar i mitt liv och då var det ändå inte jag som skadades. Det här året har gått otroligt fort, kändes inte så när du var hemma hela våren men du har verkligen kämpat dig tillbaka! Snacka om en verkligen stärkande prövning som jag hoppas inte händer någon mig närstående igen! Kram

Svar: <3
annamatildas

2013-02-22 @ 13:05:51
Postat av: Anna

Fy fan vilken prövning, Matilda. Men nu är det över, bara att blicka framåt. Tänk vad stark du är som klarat dig igenom detta!

2013-02-24 @ 17:46:30
Postat av: Mamma

Ja, Matilda du har varit duktig o gjort det bra som orkat

2013-02-25 @ 11:32:45
Postat av: Johanna

Oj har det redan gått ett år? Kan verkligen känna din rädsla när jag läser ditt inlägg. Precis samma saker som jag är livrädd för ska hända mig. Du är så stark!

Svar: Tack <3
annamatildas

2013-02-25 @ 20:26:11
URL: http://jordi.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0