Den nakna sanningen...
Nu ska jag skriva om någonting jag aldrig trodde jag skulle våga.
Men jag måste bara få ut det, nu ska jag lämna ut den nakna sanningen.
Ingen behöver säga någonting, detta är bara för mig själv, för att kanske få ut någonting som gnager i mitt hjärta dag som natt.
Jag känner mig så trött på mig själv. Så less på mina känslor och att aldrig någonsin känna mig nöjd.
På att vara liten och att inte kunna ta mig för.
Hur gör man för att bli tuffare, för att säga emot och sluta vara blyg.
Less på att alltid vara missnöjd över mig själv.
Över min kropp, den är som en parasit som jagar mig natt som dag. Som etsar sig fast i mina tankar och som får mig att må illa.
Jag vet inte hur många gånger om dagen jag tittar på min mage, fixar till mina byxor, ser mig i spegeln och mår illa över det jag ser (det har alltid varit så, men nu på sista tiden har det blivit värre, tankarna är där non stop tom när jag pratar med en kund i telefonen eller leker med mina barn).
Det finns där med mig hela tiden, när jag sitter hemma i soffan, och jag mår så dåligt över det. Jag vill helst klä mig i en stor svart säck så ingen ser mig mer. Jag hatar mig själv. Och jag vill inte må såhär.
Och jag har ingen karaktär längre, beror nog på att jag mår så dåligt. Jag äter fast helst av allt vill jag inte äta alls. Helst av allt vill jag bara lägga mig i min säng, sova och när jag vaknar vill jag må bra, kunna gå en minut utan att titta ner på mig själv och må konstant illa.
Jag jämför mig med alla och jag mår dåligt, men det finns ingen som lyssnar, ingen som förstår och ingen som kan trösta mig.
Ibland önskar jag att man var tillbaka i barndomen, då man kunde krypa upp i mammas eller pappas famn, bli tröstad och att någon viskade i mitt öra att allt skulle bli bra.
1st av allt, TACK for att du tog barnen till farmor. Jag visste det skulle betyda allt for henne. Blev alldeles rord av din inlagg.
2nd of all... det finns fler som kanner ganska lika som du, tro mig. Varje dag brukar jag vara missnojd med min kropp (inte nu kanske men annars) och mamma e ju likadan! Men jag tror mamma och jag bara lever med det och att det ar som det ar och man kommer aldrig bli nojd, kanna sig tjock osv osv. Man bara lever med det som sagt. Och bara sa du vet.... att sluta ata ar inte en losning. Lar dig viktvaktarna och motionera, jag lovar att du kommer ma battre. Puss till dig
Det skulle kunna vara jag som har skrivit detta inlägg. Känner precis som du. Det är verkligen skitjobbigt. Vet inte hur jag ska ta mig ur det heller.
Hoppas att du fixar det, för jag vet hur jobbigt det är att känna som du gör.
/Johanna
jag vill egentligen inte hänga ut mina tankar o ord på detta i en blogg som alla kan läsa, men jag måste säga att du behöver söka hjälp för det jag och alla andra säger lyssnar du inte på - att duär en fin o vacker o fin i kroppen flicka. Förlika dig vidtanken att jag är som jag är, vem bryr sig? du är som du är o försök tänka så. Det angår ingen annan hur du ser ut och din man älskar dig som du är-han tycker att du är fin!!
Lyckan som du har det är inte alla förunnat, -dina barn -en man som du älskar- - huset som du äntligen fått - jobb har ni båda- försök att njuta istället av allt o livet. livet som går så oerhört fort o snart är vi gamla, se på farmor-vart tog hennes liv vägen...........nej, Matilda ta vara på alla dagar som kommer med familjen de dagarna kommer ALDRIG åter och njutav livet som är här o nu!
