Anna-Matildas

Igår ramlade jag in på en repris av programmet "Ett fall för Louise".
Och det fick mig att gråta och att fundera på hur jag är som mamma egentligen.
Ibland känns det som att det enda jag/vi gör är att skälla på min älskade son.
Som att jag bara säger nej, sluta, gör inte så.

I programmet så var allting berättat ur barnets perspektiv, och hur han kände det.
Att han var rädd för sin pappa.
Tänk om Sebbe är rädd för mig? Om han tycker att jag är hemsk mot honom?
Nej nu ska jag verkligen skärpa till mig, jag ska bli en bättre mamma.
Jag började redan igår och vi hade en bra kväll.
Och imorse var det inget bråk, men samtidigt så vet jag ju att han bara är 3 snart 4 år.
Han testar mig och han testar T.
Ibland tror man nog att han är större än han egentligen är, men han är ju bara lilla Sebbe.

Mammas skatt, han är verkligen härlig och så underbar.
Han berättar sakerna han gjort och sagt på dagis, och imorse sa han: Mamma jag älskar dej mest i hela världen, du och jag vi är bästa vänner. ♥

Jag önskar verkligen att jag kunde få lite mer egentid med honom, så jag bara kunde ägna mig åt honom.
Jag saknar det, och jag är säker på att han saknar det ännu mer.