Dåligt mamma-samvete & Last babyblues.
Läste i vi föräldrar igår. Där fastnade jag först för en ínsändare, där en mamma skrivit om sitt dåliga samvete.
Det var precis som att det var jag själv som skrivit brevet.
Om hur man får dåligt samvete för att man måste dra upp den lilla bäbisen när man ska lämna syskonet på dagis, att det aldrig får sova klart, utan ständigt blir stört i sin sömn. Att man aldrig har tid att ägna det lilla barnet samma uppmärksamhet som syskonet fick när det växte upp.För så fort man är ensam med det lilla barnet så är det en massa man måste hinna med innan storebror kommer hem igen.
Men också om det dåliga samvetet för det äldre barnet, som aldrig heller får någon egentid. Som är van att få ha mamma för sig själv. Och nu helt plötsligt måste man ägna så mycket tid åt en till liten person, mini ska ammas och bytas på vaggas och sova.
Det skär i en mammas hjärta varje dag, för varje dag måste man gå igenom dessa saker. Helst av allt önskar jag att det skulle finnas två utav mig, en som kunde vara med Sebbis hela tiden och en annan som kunde vara med Alex.
Jag vill ge dem så mycket mer än vad jag egentligen kan, jag önskar att det fanns någon annan som kunde städa och någon annan som kunde diska och laga mat. Någon annan som kunde sova min sömn om natten, så jag kunde vara en pigg mamma.
Jag vet att de flesta mammor har dessa känslor, och jag önskar bara att jag förstått innan jag fick A att det kunde bli så här, för jag hade inte en aning. Om jag förstått så kanske jag kunde förberett mig lite, och kanske hade jag kunnat älska Sebbe ännu mera och tagit vara på tiden innan A kommit ÄNNU mera.
Ändå var mitt mamma samvete värre den första tiden, för nu har ändå Sebbis anpassat sig till vardagen med Alex.
Nu är det nog mest bara inom mig själv som mitt hjärta gråter.
Och jag funderar också om pappor någon gång känner av detta samvete?
Läste också om Last Babyblues, om att när man insett att man inte kommer få några mer barn.
När man inser att man aldrig mer kommer vara gravid, aldrig mer köpa bäbiskläder, eller miniblöjor eller snusa i en bäbisnacke och känna den där underbara lukten. Den lukten som slår alla andra lukter i hela världen!
Det har slagit mig några gånger, och jag försöker ta tillvara på varje dag som Alex är bäbis. Jag vill inte att han ska växa så fort, bäbistiden är ju sååååå underbar!!!
Men själv känner jag att jag egentligen inte har någon anledning till att ha en Last babyblues ännu.
Jag är bara 24 år (snart 25), och det känns som att jag har några år till på mig att skaffa ett till barn.
För jag kan säga nu, som jag alltid sagt, jag vill ha TRE barn, jag är inte klar ännu.
Självklart inte än på ett tag, men kanske om 4-5 år, för ett barn till ska jag ha, så är det bara :]
Sebbis samt Alex ca 1 månad 
Det var precis som att det var jag själv som skrivit brevet.
Om hur man får dåligt samvete för att man måste dra upp den lilla bäbisen när man ska lämna syskonet på dagis, att det aldrig får sova klart, utan ständigt blir stört i sin sömn. Att man aldrig har tid att ägna det lilla barnet samma uppmärksamhet som syskonet fick när det växte upp.För så fort man är ensam med det lilla barnet så är det en massa man måste hinna med innan storebror kommer hem igen.
Men också om det dåliga samvetet för det äldre barnet, som aldrig heller får någon egentid. Som är van att få ha mamma för sig själv. Och nu helt plötsligt måste man ägna så mycket tid åt en till liten person, mini ska ammas och bytas på vaggas och sova.
Det skär i en mammas hjärta varje dag, för varje dag måste man gå igenom dessa saker. Helst av allt önskar jag att det skulle finnas två utav mig, en som kunde vara med Sebbis hela tiden och en annan som kunde vara med Alex.
Jag vill ge dem så mycket mer än vad jag egentligen kan, jag önskar att det fanns någon annan som kunde städa och någon annan som kunde diska och laga mat. Någon annan som kunde sova min sömn om natten, så jag kunde vara en pigg mamma.
Jag vet att de flesta mammor har dessa känslor, och jag önskar bara att jag förstått innan jag fick A att det kunde bli så här, för jag hade inte en aning. Om jag förstått så kanske jag kunde förberett mig lite, och kanske hade jag kunnat älska Sebbe ännu mera och tagit vara på tiden innan A kommit ÄNNU mera.
Ändå var mitt mamma samvete värre den första tiden, för nu har ändå Sebbis anpassat sig till vardagen med Alex.
Nu är det nog mest bara inom mig själv som mitt hjärta gråter.
Och jag funderar också om pappor någon gång känner av detta samvete?
Läste också om Last Babyblues, om att när man insett att man inte kommer få några mer barn.
När man inser att man aldrig mer kommer vara gravid, aldrig mer köpa bäbiskläder, eller miniblöjor eller snusa i en bäbisnacke och känna den där underbara lukten. Den lukten som slår alla andra lukter i hela världen!
Det har slagit mig några gånger, och jag försöker ta tillvara på varje dag som Alex är bäbis. Jag vill inte att han ska växa så fort, bäbistiden är ju sååååå underbar!!!
Men själv känner jag att jag egentligen inte har någon anledning till att ha en Last babyblues ännu.
Jag är bara 24 år (snart 25), och det känns som att jag har några år till på mig att skaffa ett till barn.
För jag kan säga nu, som jag alltid sagt, jag vill ha TRE barn, jag är inte klar ännu.
Självklart inte än på ett tag, men kanske om 4-5 år, för ett barn till ska jag ha, så är det bara :]
Sebbis samt Alex ca 1 månad 
Kommentarer
Postat av: Ida-Marie
ja dåligt samvete har man nog varje dag.. här är det inte just nu att hinna med två barn utan att hinna med ett barn och att jobba 100 % borde man inte få gör när man har småbarn.. max 75%!
Du gör att toppen jobb som ger dina två fina pojkar massor med kärlek!!
Postat av: Jenny
Om du har dåligt samvete över dina två grabbar nu, hur kommer det då bli om ni skaffar ytterligare en till?
Postat av: Monica
Du är mycket duktig, gör så rätt, glöm inte dej själv. Kramizar
Trackback
