Anna-Matildas

Imorgon är det den 18 mars.
Om jag tänker tillbaka 16 år, till den 18 mars 1992, så minns jag den dagen som den var igår.
Jag var bara sju år, men ändå minns jag så tydligt vad som sades och vad som gjordes den dagen.
Jag minns att jag blev hämtad av mina mostrar från skolan, och jag minns att jag spenderade eftermiddagen hemma hos familjen Lindström.
Jag minns att jag, Olle och Evelina sjöng i deras vardagsrum till ett utav de ljudband med böcker till som var så moderna när vi var små, vi sjöng och dansade i en liten ring till låten:
I dag så mötte jag en krokodil
som körde runt i sin bil
han var så tjock och fet
och blåste i trumpet
och bilen var så trång
och svansen var så lång
så den fick sitta på ett litet flak
där bak

Jag minns att jag funderade på om pappa inte skulle hämta mig snart.
Jag minns att mamma var bortrest på en kurs, och helt plötsligt så ringde det på dörren, och där stod mamma.
Jag blev glad och undrade varför hon var hemma. Hon såg ledsen ut, och vi började gå hemåt.
På vägen hem mötte vi mormor, och jag minns att mormor sade
- Har du berättat för henne ännu.
- Nej inte än, svarade mamma.
Vi fortsatte gå hemåt, och jag frågade mamma - Vaddå mamma, vad ska du berätta.
Jag minns att hon berättade att någon nära hade gått bort, jag minns att jag gissade på gammelfarmor.
- Nej svarade mamma det är din farfar, han har drunknat.
Jag minns att hela jag skakade, och jag minns hur jag började gråta.

Farmor var hemma hos oss, de skulle se på aktuellt, det skulle visas ett inslag om farfars olycka.
Jag minns att jag inte ville se, utan jag gick in på mitt rum för att se bullen istället, men jag smög mig tillbaka när jag hörde att inslaget började. Jag minns bilderna från inslaget, och jag minns att man fick se farfars glasögon ligga där på marken.

Konstigt att man kan minnas en dag så tydligt, trots att man bara var sju år och snart skulle fylla åtta.
Det var en evighet sedan, men ändå känns det som igår. Jag kan minnas hur han såg ut, hur han luktade och hur hans röst lät.
När jag tänker på farfar tänker jag på en glad man, för han var alltid glad, med ett ständigt leende på sina läppar.

Mamma har frågat mig några gånger; Minns du verkligen farfar, du var ju så liten?
Självklart minns jag honom, men jag minns honom kanske inte som alla andra gör, utan jag minns honom på mitt eget lilla vis, på en sjuårig liten flickas vis, och jag minns att jag älskade honom, och jag kommer alltid att älska honom, på mitt vis.

Undrar om man väljer sina minnen?
Jag minns så mycket vi gjorde tillsammans innan det hemska hände, hur kan man ha så många minnen kvar av det som skedde för så länge länge sedan, och man kan inte minnas någonting annat från den tiden.

Hur som helst, imorgon är det 16 år sedan Nils Albin Olsson lämnade jorden, jag vet att han sitter där uppe i sin himmel tillsammans med min morfar och min morbror Leif och tittar ner på oss, och kanske kanske kan han se vad jag skriver, kanske kan han se hur mycket vi saknar honom.