Anna-Matildas

Igår firade vi min älskade T här hemma med massa presenter,mat, tårta och en massa folk.
Det var väldigt trevligt.
   

Tobbes familj hade gjort ett super fint collage till honom, det är verkligen sånt som är fint att få, när man ser att det ligger en tanke bakom.



Han var väldigt lycklig igår, och sa till mig på slutet av kvällen: Gumman, såhär mycket presenter har jag aldrig fått.

T, hoppas din dag var underbar, tack för att vi fick ge dig lite av det som du ger oss alla så mycket, kärlek och omtanke.

**
Sebbis vaknade rätt tidigt imorse, han verkade lite rastlös och ville ingenting. Vi gjorde lite välling och lade oss för att mysa, han drack upp 3/4 av vällingen, sedan kom allting upp tillsammans med gårdagens middag över hela T och över hela sängen, det läckte även genom på madrassen...

Sedan ville han ingenting, han grät konstant fram till klockan 12 ungefär, då drack han lite juice och sedan blev han på bättre humör. Han har iallafall inte spytt nåt mer, nu ligger han i vår säng på ca 10 lager handdukar och plastad frotté och snarkar och sover :]

T är i Fagervik och kollar om det går att laga bilen eller om vi kommer måsta lämna in den igen... suck.
**
En sak som slog mig igår, och idag när jag pratade med mamma är hur sorgligt livet är.
Hur man verkligen kan se hur en person tynar bort, blir äldre och äldre och man kan inte göra någonting.
Livet är verkligen sorgligt, man går genom livet i strävan efter att vara lycklig, men hur än man gör så kommer det ändå sluta med sorg och gråt, och det finns ingenting vi kan göra åt det. Man kan bara försöka leva varje dag,  minnas de underbara stunder man haft och se framemot de som komma skall....