Vaken sedan 04.00...
...ja det är precis vad jag varit idag.
A vaknade nämligen då och försökte söva om honom med nappen o snutten, men han var hungrig så det var bara att mata honom. Och efter det ville han inte alls somna om, pust.
Han somnade om när vi lämnade Sebbis på dagis, men vaknade när vi kom hem, nu har han dock somnat igen och snarkar så gott :]
Sedan han började med sin lilla "diet" så har han börjat sova sämre. Då han bara äter mini lite vid varje amning så blir han också hungrig fortare iaf på natten, och får inte den nattsömn han behöver som tidigare var 8-10 timmar.
Men vad ska man göra, kan ju inte direkt tvinga honom att äta...
Well... igår när jag hämtade Sebbis på dagis så blev det rena världskriget. Då han inte längre sover så var han inne på Fölet (den större avdelningen, som han oxå ska börja på i Januari...) och lekte. Och självklart ville han inte gå hem då.
Jag väntade en stund o pratade med fröknarna, och sedan försökte jag få med honom hem.
Det var då det började, världskriget.
- JAG VILL INTE ÅKA HEM MAMMA, JAG VILL LEKA!!!!
- Men älskling du och jag kan väl leka hemma istället?
- JAG VILL INTE LEKA MED DIG MAMMA, DUMMA MAMMA!!!!
Och det var inte bara vanlig samtalston på Sebbis, utan han gallskrek, tillslut var det bara att ta honom under armen och babyskyddet med Alex i den andra armen och bära ut honom från avdelningen, samtidigt som han SKREK och grät.
Väl ute från avdelningen blev jag tvungen att sätta ner honom för att klä på honom, och vad gjorde han då tror ni?
Ja självklart så smet han in på avdelningen igen, så jag fick springa efter honom och han skrek o grät.
Sedan blev jag tvungen att ta med honom in på hans avdelning för vi glömt en tröja där, då satt alla barnen och åt mellis, och barnen sa:
- Vi hörde dig skrika Sebbe.
Tillslut fick jag iallafall på honom kläderna, och in honom i bilen och hem honom.
Puh, jag vet inte vad jag ska ta mig till alltså. Jag talar lungt med honom men det hjälper inte, jag känner mig handfallen och helt maktlös. Det är verkligen en utmaning att ha barn!
Idag ska jag på utvecklingssamtal på dagis, så då får vi se vad de säger, förmodligen är allting tip-topp som vanligt, det är ju bara med oss som han visar sin trots ( och på mataffärer osv, men bara när han är med oss...).
Men allt det svåra bleknar de gånger han spontant säger( så även imorse):
- Mamma!
- Ja vännen.
- J a g ä l s k a r d e j !
Ps. Fick en länk på min mail av C tidigare idag, som jag hade glömt, min absoluta favvo julkalender, under alla omständigheter oxå den klart bästa!!!! http://oioioi.se man kan skratta sig fördärvad, LOVE IT!!!Ds.
A vaknade nämligen då och försökte söva om honom med nappen o snutten, men han var hungrig så det var bara att mata honom. Och efter det ville han inte alls somna om, pust.
Han somnade om när vi lämnade Sebbis på dagis, men vaknade när vi kom hem, nu har han dock somnat igen och snarkar så gott :]
Sedan han började med sin lilla "diet" så har han börjat sova sämre. Då han bara äter mini lite vid varje amning så blir han också hungrig fortare iaf på natten, och får inte den nattsömn han behöver som tidigare var 8-10 timmar.
Men vad ska man göra, kan ju inte direkt tvinga honom att äta...
Well... igår när jag hämtade Sebbis på dagis så blev det rena världskriget. Då han inte längre sover så var han inne på Fölet (den större avdelningen, som han oxå ska börja på i Januari...) och lekte. Och självklart ville han inte gå hem då.
Jag väntade en stund o pratade med fröknarna, och sedan försökte jag få med honom hem.
Det var då det började, världskriget.
- JAG VILL INTE ÅKA HEM MAMMA, JAG VILL LEKA!!!!
- Men älskling du och jag kan väl leka hemma istället?
- JAG VILL INTE LEKA MED DIG MAMMA, DUMMA MAMMA!!!!
Och det var inte bara vanlig samtalston på Sebbis, utan han gallskrek, tillslut var det bara att ta honom under armen och babyskyddet med Alex i den andra armen och bära ut honom från avdelningen, samtidigt som han SKREK och grät.
Väl ute från avdelningen blev jag tvungen att sätta ner honom för att klä på honom, och vad gjorde han då tror ni?
Ja självklart så smet han in på avdelningen igen, så jag fick springa efter honom och han skrek o grät.
Sedan blev jag tvungen att ta med honom in på hans avdelning för vi glömt en tröja där, då satt alla barnen och åt mellis, och barnen sa:
- Vi hörde dig skrika Sebbe.
Tillslut fick jag iallafall på honom kläderna, och in honom i bilen och hem honom.
Puh, jag vet inte vad jag ska ta mig till alltså. Jag talar lungt med honom men det hjälper inte, jag känner mig handfallen och helt maktlös. Det är verkligen en utmaning att ha barn!
Idag ska jag på utvecklingssamtal på dagis, så då får vi se vad de säger, förmodligen är allting tip-topp som vanligt, det är ju bara med oss som han visar sin trots ( och på mataffärer osv, men bara när han är med oss...).
Men allt det svåra bleknar de gånger han spontant säger( så även imorse):
- Mamma!
- Ja vännen.
- J a g ä l s k a r d e j !
Ps. Fick en länk på min mail av C tidigare idag, som jag hade glömt, min absoluta favvo julkalender, under alla omständigheter oxå den klart bästa!!!! http://oioioi.se man kan skratta sig fördärvad, LOVE IT!!!Ds.
Kommentarer
Trackback
