Du är aldrig ensam...
Du är aldrig ensam så länge jag andas så länge mitt hjärta kan slå. Du är aldrig ensam glöm aldrig det, jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet...
De orden skrev en av mina första bästa vänner till mig. Jag hittade det brevet häromdagen. Vi brukade ofta göra så, skriva små brev till varandra.
Det var hon och jag mot världen. Men med tiden gled vi ifrån varandra, tänker ofta på henne och undrar varför man tappar kontakten med någon som är så lik en själv, och som man tycker så mycket om.
Förmodligen var det mitt fel, kanske var det jag som var för självupptagen.
Jag vet att du läser detta, förlåt mig, jag saknar dej.
Man kan också fundera på vad det är som gör att vissa människor kommer en så nära på så kort tid, medans det i vissa fall dröjer flera år innan man öppnar sig för personen.
Vad som gör att du verkligen dras till någon, som gör att du verkligen vill lära känna personen mer, så fort som möjligt.
Hur vissa människor kan påverka hela ditt sätt med bara sin närvaro, hur någon kan få dig att gå med ett brett leende hela dagen.
Sådana personer är guld värda, och man skall ta vara på dem. För de är sällsynta, och svåra att hitta....
Kram!
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du!"
